Rune i Parakka!

    – Jaha, så du ska åka med mig idag!
    Vi hoppar in i hemtjänstbilen.
    Jag ska bara åka hem till mig och hämta regnjackan innan vi fortsätter, säger hon.
    Hon kör ut på vägen framför den gula hemtjänstbyggnaden som är alldeles för liten för verksamheten. Tio meter längre fram svänger hon av och in framför ett hus.

    – Bor du här?
    – Japp!
    – Nära till jobbet!
    – Japp, svarar Laila.

    Det ska bli regn mest hela dagen. Laila klagar över framrutan när hon sätter på torkarbladen. Det är som ett lager med fett på rutan vilket gör sikten värdelös. Vi måste byta bil säger hon och kör de tio meterna tillbaka till hemtjänsten. Hon kilar iväg o pratar med vaktmästaren som kollar runt i garaget och på gården.

    – Det finns inga andra bilar inne så vi får ta den här, säger Laila när hon slänger sig in i bilen igen.
    – Jag använder inte torkarbladen, jag ser bättre utan!

    Vi åker ut på vägen i riktning mot Kiruna. Efter ett tag svänger vi av mot Parakka. Asfalten försvinner och en ganska nyhyvlad grusväg tar vid. Innan vägen hyvlades så var det fullt med gropar så man var tvungen att köra i 30 – 50 kilometer i timmen på de långa raka vägarna. Men nu är det andra problem. Gruset ovanför den avhyvlade vägen gör så att bilen surfar runt från vänster körbana till höger. Det är svårmanövrerat och kräver koncentration. Det gäller att hålla hårt i ratten och ha blicken långt fram och samtidigt leta efter mörka kroppar intill vägen. Renar, älgar eller björn kan dyka upp, när som. Laila kör stabilt och säkert i hög hastighet. Många gånger är de som de är tvungna att stå på gasen för att hinna till sina brukare.

    – Våra brukare ringer till kontoret eller larmar om vi så bara är fem minuter sena. De undrar vart vi tagit vägen. Det är ju så att många bor ensamma och ser fram emot besöket och sitter o väntar. Vi kan vara enda kontakten med andra människor på länge.

    Laila är gift med en same och de bor egentligen i en by en bra bit från Vittangi där hon jobbar på hemtjänsten. Nu hyr hon en lägenhet i Vittangi och bor där med sin dotter som går i skolan i samhället. Hennes man är betydligt äldre än henne och hon säger att hon vårdar honom också. Hon är orolig för hur det ska gå med yngsta dottern som är 13 år. Laila är orolig över mycket som händer i världen. Laila är kristen och tror att slutet kan vara nära. Hon tycker inte att Sverige har tagit hand om samerna ordentligt. Sverige har inte erkänt samerna och dess rättigheter.

    Jag frågar hur många renar de har. Det får man inte fråga, säger hon då. Då vet du hur mycket pengar jag har.
    OK, är det så det funkar, säger jag samtidigt som jag förstår att det var en lite väl nyfiken fråga.

    När vi kommer fram till Parakka så slås jag av den mäktiga synen av Kalixälven. Den är en av de fyra stora outbyggda nationalälvarna i Sverige, vilket innebär att den saknar vattenkraftverk. I Parakka har lanthandeln med bensin och dieselpumpen slagit igen. Men tvätt- och bastustugan finns fortfarande kvar där alla boende och stugägare har möjlighet att tvätta och basta. Det är en naturlig mötesplats i byn.

    Vi går in till Rune Lindmark som är 80 år och som fortfarande bor på föräldragården. Nu är han ensam kvar där. Han växte upp tillsammans med föräldrar och sex syskon ett stenkast från skolan där fadern var vaktmästare fram till 60-talet då den stängdes ner.

    Laila hjälper Rune med ögondroppar. Hon smörjer även in fötterna. Eftersom Rune är diabetiker så får hon inte klippa naglarna som annars borde få sig en omgång. Hon får först dra upp långkalsongerna.
    -Långkalsonger, det har man inte i södra Sverige, säger Rune. Det är ju september nu så nog är det dags.
    – En del går även med långkalsonger på sommaren, säger Laila o skrattar när hon tittar på Rune.

    Rune var verksam som Skogshuggare direkt efter skolan och därefter var han på LKAB i Svappavaara. Där var han smörjare och maskinskötare ovan gjord.

    – Jag var med om en olycka i gruvan för femtio år sedan. Jag klämde foten i bandet. Det gjorde riktigt ont då. Jag var sjukskriven i två år men det gick ganska bra med mediciner o sprutor.

    – Gruvan i Kiruna, hur långt ner har de kommit?
    – Jag vet inte riktigt men nog tror jag att de är 2km djupt nånstans där.
    – Och nu ska de flytta hela stan!?
    – Jo de håller på o flyttar den. En del tycker det är bra o andra tycker det är helt åt helvete. Du vet gamla människor, nu känner de inte igen sig, allt är rivet. Det är malmen som bestämmer, nåt annat finns inte här uppe. Hade man inte haft järnmalm så hade det inte funnits nåt här. Jo kanske samer, kanske inte ens dom.

    – Har du haft nån hobby nåt fritidsintresse?
    – Nej, på sommaren var det höbärgning på semestern o sen gjorde man ved, dygnet om nästan. Jag har fiskat med nät och på hösten kunde man få mycket fisk men bara till husbehov. Jaga har jag aldrig varit intresserad av.

    – Jag har bott i föräldrahemmet ensam hela tiden. Har trivts bra här, det finns alltid folk som kommer o hälsar på och jag springer själv också hos folk. Det är det som är det fina med byar, man känner alla.

    – Nu törs grannarna inte riktigt komma för jag har hemtjänsten här fyra gånger om dagen. De försöker räkna ut när det passar men jag har sagt att det är bara att komma för det är fina människor i hemtjänsten. Jag började få hjälp i vintras o jag tänkte att det kommer nog bli problem men det har varit det finaste som finns. Flickorna o dom här pojkarna de är bra, inget bråk o ingenting o det är trevligt o få besök.

    – Äter du mycket fisk nu när du bor så här nära älven?
    – Senaste gången jag åt fisk det var för två veckor sedan och det var surströmming. Det gick bra. Det är inte lukten man äter, det är fisken o den är bra.

    – Finns det något som du saknar?
    – Nej, jo, en bättre väg hit. Nu är den ganska bra men vänta tills det har regnat då är det gropar hela vägen. Då får man köra i 30. Annars är det ingenting.
    De säger att skulle de asfaltera vägen så kommer det så mycket folk hit o bygger stugor och det vill de inte.

    Rune berättar att han har varit i Stockholm, det är det sydligaste han har kommit. Då såg han slottet, fast bara utanför. Han har även besökt Finland och Norge med alla fjällen.

    Innan jag åker vidare frågar jag vad han gör på dagarna.
    – Nästan ingenting nu, jag hinner inte, de kommer ju fyra gånger varje dag. Men det gör ingenting, de är så snälla på hemtjänsten.

    ÄR DU UNDERSKÖTERSKA ELLER VÅRDBITRÄDE?Missa inte vårt NYHETSBREV - GRATIS!

    Kommentera gärna eller lämna ett tips på någon som jag borde uppmärksamma!

    Skriv din kommentar här!
    Skriv ditt namn här